Inte en droppe...

En Kastrull vatten, KOKANDE vatten, var de som ja stjälpte över mig igårkväll...
Gjorde hyfsat ont kan jag meddela så prova inte är ni snälla!
Efter att ha spolat armen o handen i vatten en bra stund lindade vi in detta i ett paket av våta handdukar och is och satte oss sedan i bilen o förde kosen mot KS i Skövde. Detta ispaket gorde dock bara verkan en stund så halvvägs till skövde var all is borta och armen kändes som om den skulle brinna upp. Hade lust att slänga ut den genom rutan och Vråla "FAR ÅT HELVTE ARMJÄVEL!!" Jag sansade mig dock och insåg att det är lättare att bära ett barn med två armar och att jag var tvungen att klara av denna smärta för hur fan skulle jag annars kunna föda barn. Godingen försökte vara gullig och sa att "Det är ju inte riktigt samma sak, och att detta säkert var värre" . Gulligt, men hjälpte väl si så där.
När vi kommer fram och går till luckan för att anmäla mig o min skada så finns där ingen och känner hur mitt tålamod börjar tryta. Längre bort i korridoren står 3... (TRE!!!) sköterskor och bara pratar om sbininfluensan och verkar inte ha allför brått att vara behjälplig. Dom känner tydligen av hur ONT jag har i min arm... Till slut så kommer det en kort sköterska i piffiga glasögon och börjar knappa in mina uppgifter på datorn och ställer enligt mig just då dumma frågor.
-"För fan hjälp mig!!! Jag har ju förbövelen ont!! Tror du att jag har handen inlindad i handdukar för skojs skull!!"tänker jag så det strålar ut genom ögonen, men säger inget. Hon vet väl vad hon gör. ELLER?
Jag menar hon är ju utbildad, Hoppas jag!!
Till slut så tar iaf de ordinära o de dumma frågorna slut och ville tydligen inte ens veta vad jag åt till middag eller varför jag luktade vitlök...
Då fick jag snällt föla med till ett rum där jag kunde sitta och hålla armen under rinnande, kallt, smärtlindrande, underbart vatten och vänta..............................
SÅÅÅ glad jag är att han finns där... Trots att jag fick sitta själv en stund med armen under kranen då hans enorma kaffe sug tog över. Ha ha ha...
Efter en stund inte allt för lång faktiskt(!) så kom det iaf en doktor och en sköterska som diskuterade och försvann o kom tillbaka, diskuterade, försvann, kom tillbaka, la på förband och sa hej då ni betalar i kassan...
Men hallå Vart är min smärtlindring som ni pratade om???
Käraste sa att a skulle gå o be om en, men då va ja så trött på skiten att ja sa att jag vill bara betla ao åka hem o knapra i mig alvedon... Trodde väl att han i kassan inte skulle vara SÅÅÅÅÅ seg som han var. Herre min skapare... Till slut satt vi iaf i bilen påväg hem och väl hemma var det ett akut att tömma blåsan för att sedan stoppa i mig 2*500 g alvedon och vänta en kvart.... åhh så skönt när man kände hur den värsta smärtan la sig! Befrielse!