Hos fotografen...

Vi möts av ett långt och utdraget "heeeeeeej" i falsett och en fotograf med ett stort leende. Ja men detta blir ju super, tänker jag. Vårat barn kommer ju att bli det absolut finaste som någonsin fastnat på foto i denna studio! Ja det är bara så. Vi kan ju absolut inte rå för att vi har den allra ALLRA finaste 1 åringen, fast det är klart lite måste väl ligga i generna. Eller?
I så fall är det väl också helt självklart att även vi föräldrar kommer till att bli helt fantastiskt vackra och inte kommer det vara några som helst problem för den kvittrande fotografen att fånga oss eftersom vi blir snygga i vilken vinkel och i vilken formation som helst. Lätt och graciöst kommer det bli. Jajamen!!
..........................
Vi backar bandet lite...
Allt det där med bemötande i falsett, ja så långt är vi med.... Men de är väl också ungefär dit. Sedan får mina positiva tankar och bilderna jag har i huvudet sig en rejäl snyting.


Stefan du kan lägga dig på mage och upp lite så, ja just det bra. Cecilia du kan lägga dig på mage på Stefans rygg och upp lite sååå, ja just det. Och så tror jag vi tar o sätter Wilda där framför dig Stefan. Jaa Fint, Känns det bra så?
BRA????  Jag ligger och svankar på min sambos rygg, sträcker på mig för att jag inte helst ska försvinna bakom hans huvud. Samtidigt som jag ska ha huvudet lite på sidan, titta in i kameran samtidigt som jag har full koll på att barnet sitter precis så som hon ska och till på köpet måste jag se glad ut...
Vad svarar man på den frågan? Artig och väluppfostrad som man är svarar man så klart med len och över trevlig röst "Ja absolut!".
När denna övning var färdig skulle man visst kunna resa sig obehindrat och springa omkring och jaga barnet så hon skrattade. "Nu kommer mamma och tar dig" NUUUUU kommer mamma och pappa och tar diiiig!" "BÖÖÖÖÖ" "Tiihiiii" "ÅH titta elefanten viiiilken fiiiiiin" När detta slutade fungera så fick vi ställa oss bakom fotografen och hoppa runt och grimasera, blåsa såpbubblor, slå med marackasen tills någon inre röst skrek i mitt öra  " Ta de lugnt för f*n du får en hjärtatack!" Precis i det ögonblicket hör jag hur fotografen överröstar min inre röst och säger "Sådär jag tror vi fick det nu, nu provar vi något annat". Annat?
Vad begär hon av oss? Vi gick väl hit för att hon skulle föreviga vårat underverk, inte för att få hjärtattack?
Men så var det där med uppfostran igen... Snällt o lent hör jag mig själv fråga vad vi ska hitta på nu... Och så var vi igång igen....
En och en halv timme senare lufsar vi sakta därifrån. Helt slut och tömda på energi. Vem kunde ana att det skulle vara en sådan pers att gå till fotografen?
Resultatet?
Det får vi reda på i morgon och gud nåde den fotografen om det inte finns något vettigt kort i den bunten. ;-)